CYKELTILLVERKNING OCH MONARK
Vid slutet av 1800-talet importerades de flesta cyklarna – främst från England och Amerika – och den inhemska tillverkningen var småskalig. Per From i Stockholm är den som tidigaste börjar en tillverkning i större skala. Från 1883 framställer han både höghjulingar och säkerhetscyklar. 1891 följer Anton Wiklunds Velocipedfabriks AB, även den en firma i Stockholm, efter med industriell cykeltillverkning.
Svenska Cykeldepôten, som senare fick namnet Svenska Cykelfabriken Monark, grundades i Varberg 1908 av Birger Svensson. År 1909 fanns sex anställda och redan 1936 fanns 1.508 personer på avlöningslistan. Monark svarade för nästan hälften av den svenska cykelproduktionen före andra världskriget och då tillverkades nästan alla cykelns delar i fabriken. ´
CYKELMÄRKEN
Under första hälften av 1900-talet köpte cykelhandlarna vanligtvis in cykeldelar och monterade cyklar. På dessa satte man ett namn och sitt eget firmamärke. Därför har det funnits en uppsjö av cykelmärken i Sverige – bortemot 2.5000 olika. Idag finns endast en handfull – Monark, Crescent, Skeppshult, Rex och Kronan.
CYKLAR - HISTORIK
1790 tillverkade markis de Sivrac i Frankrike en celérifère. Den bestod av två efter varandra ställda hjul sammanhållna av en bräda, som man satt på. Man fick fart genom att sparka med fötterna i marken. Vid varje sväng tvingades man stanna och lyfta fordonet i önskad riktning. Det kunde förses med hästhuvud och svans, eftersom man ville efterlikna en häst.
Tysken Karl von Drais utvecklade sparkcykeln 1816 genom en styranordning. Fordonet kallade han ”draisine” och i England fick det namnet ”hobby-horse”.
Kirkpatrick MacMillan, smed från Skottland, uppvisade en utveckling av draisinen. 1839 försåg han den med trampor kopplade med hävstänger till bakhjulet. Nu kom fötterna upp från marken och farten därmed högre och jämnare. Det första fordonet med bakhjulsdrift och pedaler hade sett dagens ljus.
Idén med bakhjulsdrift föll i glömska under några år. I Paris hade familjen Michaux en verksamhet för vagnreparationer. Sonen Ernest Michaux experimenterade 1855 med att sätta pedaler på framhjulet på en inlämnad draisine. Idén fungerade. Velocipeden var född. Världsutställningen i Paris 1867 gav detta populära transportmedel god marknadsföring. Redan 1869 visades en velociped för första gången i Sverige. Trots att den försågs med massiva gummidäck var den obekväm, vilket det engelska namnet ”bone-shaker” vittnar om. På en velociped kunde man nå en hastighet om ca 10 km / timme.
Velocipeden fick större framhjul för att öka farten. I Sverige kallades detta märkliga fordon höghjuling. Industriell tillverkning av den började i England och cykeln blev mycket populär. Nu tillverkades alla detaljer av metall och ramen var ihålig och därför lättare. Fjädrar under sadeln gjorde färden bekvämare och hjulen med korslagda ekrar, en patentskyddad uppfinning 1874, stabiliserade fordonet. Handbroms på framhjulet blev obligatoriskt. Farten kunde bli hög på en höghjuling – hastigheter som 25 km / timme uppmättes. Cykling var dock förbehållet män. Konstruktionen tillät inte kjol och det ansågs synnerligen opassande för kvinnor att cykla och därmed sära på benen…. Höghjulingens nackdelar var att den välte lätt och svängradien begränsades av benen. Dessutom kunde man inte cykla på den i uppförsbackar. I höghjulingens spår kommer cykelklubbarna som anordnar tävlingar och gemensamma utfärder. 1882 bildades Göteborgs velocipedklubb och fyra år senare arrangerade klubben den första större cykeltävlingen i Sverige.
Engelsmannen J K Starley introducerade 1884 den bakhjulsdrivna sk säkerhetscykeln, som var lägre och därmed säkrare. Tack vare kedjedrift gick den snabbare och eftersom pedalerna placerats mellan hjulen var cykeln lättare att styra. Säkerhetscykeln hade en s k diamantram, vilken stabiliserade hela konstruktionen. Från 1888 användes luftfyllda gummidäck vilket ökade komforten. Frihjulsnavet, som togs i bruk i slutet av 1890-talet, innebar att cykeln försågs med riktig fotbroms och att pedalerna kunde hållas stilla t ex vid färd i nedförsbackar. Dagens moderna cykel bygger på precis samma principer!